Hon har anlänt!

Det börjar kännas av nu! Är orolig, nervös, förväntansfull och panikslagen. Allt i ett på samma gång!

Imorgon eftermiddag är det dags för inskrivning på förlossningen. Därefter får jag åka hem för att återvända tidigt på fredag morgon.

Imorgon kväll ska vi ut och äta, sista måltiden innan vi blir föräldrar. Tror det får bli Costas, har hört mkt gott om stället och lite feta säger man ju aldrig nej till.

Tyvärr blev det en dyr historia för mig härom dagen. Det visade sig att mina vinterdäck var otroligt nedslitna och dom ville inte ens lägga på dom. Så, 6000 pix senare har bilen nya däck. Kändes som sura pengar, men bil måste jag ju ha.

                                  

Så himla roligt, jag som aldrig vinner något! :-)

På den helt underbara bloggen Barnshoppingbloggen tävlade jag om ett "My very first Pram toy" från Brio. Tävlingen handlade om att berätta om sin bästa födelsedag. Jag berättade om min 30-årsdag som jag firade med min helt underbara make i Goa, Indien. Så här skrev jag:

Min bästa födelsedag var när jag fyllde 30. Befann oss på en strand i norra Goa, Indien. Drack härliga drinkar på dagen, kikade på solnedgången över havet och avslutade med en fantastisk middag på en italiensk restaurang. Bara jag och maken, ett minne för livet, kan än idag känna smaken av den gudomliga maten och minns den fantastiska atmosfären.

Så himla roligt, jag vann, och dessutom har jag spanat på denna vagnmobil ett tag vilket var extra lyckat.
Längtar till vi får ut och promenera med vagnen, synd bara att det är så regnigt ute, men jag ska ta och leta rätt på mitt regnställ så jag är laddad och redo!

                                  
 
Jag kan inte riktigt fatta det, om en vecka, SJU dagar, så sitter jag mest troligt med ett litet pyre i famnen. När blir man egentligen förberedd på det hela? När kommer verkligheten ikapp en? Pratade med M om det tidigare idag, han säger samma sak. Att det blir nog årets chock. Samtidigt kanske det är bra att man inte är för förväntansfull, bildat sig en bild, ett drömscenario inför föräldraskapet. Risken för att det skulle kännas fel blir ju så mkt större om man förväntat sig något och det inte blir som man tänkt.

Men visst, jag måste erkänna att jag funderar och funderar, försöker förstå att jag snart kommer bli förälder, mamma. Det är stort...

Jag kan inte riktigt fatta det, om en vecka, SJU dagar, så sitter jag mest troligt med ett litet pyre i famnen. När blir man egentligen förberedd på det hela? När kommer verkligheten ikapp en? Pratade med M om det tidigare idag, han säger samma sak. Att det blir nog årets chock. Samtidigt kanske det är bra att man inte är för förväntansfull, bildat sig en bild, ett drömscenario inför föräldraskapet. Risken för att det skulle kännas fel blir ju så mkt större om man förväntat sig något och det inte blir som man tänkt.

Men visst, jag måste erkänna att jag funderar och funderar, försöker förstå att jag snart kommer bli förälder, mamma. Det är stort...

Igår när jag gick och la mig vaknade maken till liv och skrattade lite för sig själv.

Berättade att han drömde om att lillan kröp omkring på golvet och pekade på saker och sa vad dom hette. Fjäril hade hon sagt och pekat på en fjäril.

Frågade honom om hon var söt, med hopp om lite positiva besked.

En sömndrucken make tittade tillbaka på mig och svarade "nej, det var hon inte, hon hade en väldigt stor näsa".

Jaha, då vet vi det med! :-)

Herregud! Nu är det bara 12 dagar kvar och lillpyret har fortfarande inget namn, vi kan helt enkelt inte bestämma oss för vad hon ska heta. Just nu står det mellan: Cornelia Tilda/Tilde Elin Sen har vi några andra namn som är reserver såsom: Stella Linnea Tyra Hm... Tror det får bli som jag sa till maken ikväll. Vi ser vad som kommer ut. Är det en rödhårig, skrikande brutta med vilja av stål så är det nog en Cornelia. Är det däremot en lite försiktig, lugn tjej så är det en Elin. Tilda? Tja, är hos sockersöt så är det väl ett passande namn?! Maken tittade allvarligt på mig, och om det är en kille, vad gör vi då? Lätt, då är det en Oscar, det har jag ju haft klart i femton år!

Inte så mkt nytt under solen.

Två veckor kvar nu och jag har gått från vånda och oro till en enorm längtan efter vår nye familjemedlem.

Hej och hå, befinner mig numera i nionde månaden, med bara 17 dagar kvar till snitt. Avslöjade för mamma idag på telefon att jag har tid för snitt. Sa dock inte när det är dags, vill inte oroa henne. Det är nära nu!

Jag har gått från panik, oro, rädsla till att bara vilja ha lillpyret här hos oss NU!

Det ska bli så spännande att se hur lillpyret ser ut, vilka drag hon har, om hon är liten eller stor, tjock eller smal, ögonfärg, hårfärg... Jag är så nyfiken på det lilla livet!

Annars vankar jag på som vanligt fast lite mer långsamt än tidigare. Jag trodde ett par dagars lugn skulle göra att foglossningarna i blygdbenet skulle lindras men tyvärr verkar det bara bli värre. En stunds aktivitet och jag är slut som artist. Men, men... Det värsta är att jag har en jätteutrensning och utstädning som bara måste göras men på något jäkla sätt ska väl även det lösa sig.

Dags att knyta sig. Man sover ju inte så länge numera. Pyret väljer att väcka mig genom att trycka på blåsan samt buffa så jag tror en fot ska komma ut i sidan på mig.

Vill du ha en sådan här, lillpyret?

Jag är med och tävlar hos Kryddburken. Tävlingen är att man ska skicka in en bild med temat "mat utomhus". Jag valde en bild från vår MC-semester i somras. Kanske inte den mest kulinariska måltid jag upplevt men verkligen ett minne för livet!

Vinsten är en riktigt snygg gjutjärngryta från Orrefors jernverk sponsrad från Campadre. Jag hade gärna vunnit denna, men jag tror inte jag skulle använda den till långkok, till detta har jag ju vår underbara tryckkokare. Däremot skulle jag ha stor glädje av den i mitt brödbak. Har hittat flera spännande recept på surdegsbröd där man ska använda en gjutjärnsgryta men då jag inte äger någon sådan har det inte blivit något grytbröd.

Så, håll tummar och tår för mig! Vill du se vilken bild jag bidrog med så kika in hos Kryddburken, där både mitt och de andra bidragen kommer publiceras.

Förresten, här är den snygga gjutjärnsgrytan, visst hade den passat bra hemma i vårat kök?

Läste idag att en gammal vän drabbats av en svår förlust för ett år sedan. Deras lilla barn rycktes ifrån dom, en liten liten krabat som anlände till världen på tok för tidigt och inte klarade av jordelivet.

Så sorgligt, och jag känner verkligen med denna familj. Dom försökte i år efter år, på alla möjliga sätt och vis. Till sist valde dom att ge upp och ställa sig i adoptionskö. Då blev dom gravida, men tyvärr släcktes hoppet när barnet dog.

Jag blir så ledsen när jag läser sådant. Idag, ett år senare har dom hämtat en underbar liten dotter från Taiwan. Fantastiskt i sig och jag är övertygad om att dottern får en underbar uppväxt med fantastiska föräldrar. Men ledsen, det är jag, för all den smärta dom fått gå igenom på vägen.

När jag läser om sådana tragedier inser jag hur priviligerad jag är, som blev gravid på en gång, utan att varken beräkna ägglossning, tempa eller behöva gå på utredning. Vid första tänkbara tillfälle blev jag gravid och lillpyret har stannat hos oss. Om tre veckor är det dags för lillpyret att anlända.
Jag hoppas så innerligt att allt går vägen, att pyret mår bra. Inte för att jag har en aning om hur jag ska ta hand om detta lilla pyre, men älskar henne, det gör jag redan. Helt otroligt mycket, och jag är sååå nyfiken på att se hur hon ser ut. Vår lilla dotter. Snart...

Svärmor kom med två stora kassar kläder, sängkläder och filtar som hon sparat rån när M var nyfödd. Charmigt, och det mesta tror jag vi kommer ha nytta av.

Den ärtgröna filten som hon själv använt i vagnen kändes väldigt "skrikig", och det blå bandet var kanske inte så supermatchande. Bestämde mig för att göra ett försök att hotta upp filten lite:

Så här såg den ut i orginalskick:



Och här har jag snabbfixat lite, självklart med en lila touch:-) :

Idag har ännu en trådtjej drabbats av missfall. Så otroligt sorgligt, det skär i hjärtat när jag tänker på det. Okej, jag är livrädd för att bli mamma, men när jag hör om andra som försökt, kämpat och gjort att för att få bli föräldrar och så plötsligt förlorar barnet inser jag hur orättvist livet kan vara och hur tacksam jag borde vara.

Så, idag har jag bestämt mig för att vara tacksam och glad över att jag fortfarande känner att det sparkar i magen, att jag har ett liv i magen som om en månad mest troligt finns hos oss.

Mina fogar gör förbannat ont idag efter en heldag på utbildning, men detta är övergående smärta.

Jag är tacksam, trots smärta, trötthet och nära till tårar. Tacksam...

Vilken lycka, idag anlände min Kitchenaid som jag beställt från Tyskland. Lila är den, eller rättare sagt cerise, grymt snygg!

Blev så till mig att jag skyndade iväg till ica, shoppade lite jäst och därefter hem och slängde ihop ett bröd. Eller slängde vet jag inte, det var ju Kitchenaid som fick göra jobbet. Så smidigt, jag är så impad!

Och brödet?! Behöver jag avslöja att det blev tokgott? Har nu satt en rågsurdeg och hoppas jag lyckas med denna så jag kan börja baka lite surdegsbröd, det hade varit kanon!

Annars räknar jag ner, nu är det 31 - 7 dagar kvar, det går åt rätt håll helt enkelt! Börjar ha rejält ont i fogarna vilket jag antar beror på att kroppen gör sig iordning för det som komma skall. Har även börjat få riktigt ont när jag bär saker, inte alls trevligt. Men, men... Räknar ner och ser slutet! Skräckblandad förtjusning, jag ska bli mamma, snart!

Jag ska inte klaga, jag tror att jag haft en väldigt lindrig graviditet. Okej, illamående och ont lite här och var emellanåt, men jag har ju ändå klarat mig relativt bra.

MEN, nu är jag trött! Jag är trött på att vara gravid, trött på att vara tjock, osmidig, behöva upp på toaletten på natten, ständigt hungrig, slutkörd, sammandragningar, förvärkar... Ja allt sånt där fantastiskt som ingår när man är gravid.

Nu vill jag faktiskt ha ett slut på det här! Dessutom börjar jag få ont i fogarna. Ffa bak i rumpan gör det rejält ont och jag känner mig som en pensionär varje gång jag försöker resa mig ur soffan.

Det är knappa 4 veckor kvar nu och samtidigt som jag verkligen längtar efter att slippa vara gravid så fasar jag över att bli mamma. Det är stort, mamma till ett nytt liv här på jorden. Jag är faktiskt livrädd!

Som tur var tror jag maken känner ganska lika, hur mkt man än försöker förbereda sig så tror jag chocken blir total. Men, några veckor till att försöka ställa in sig på föräldrarollen. Sen är det allvar...