Hjärtat mitt

Har varit på kurs i två dagar, plus temadag. Så egentligen har jag varit borta från C i tre dagar. Det är nu känslorna verkligen visar sig. Jag vill så gärna vara tillsammans med henne, hela tiden! Jag vill ju inte missa något, för tänk om något helt fantastiskt skulle hända när jag inte var där. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt att hennes pappa är tillsammans med henne så mycket som han är. Det gör mig glad och jag ser vilken otroligt nära och bra kontakt de fått.

Men, trots allt, så är leendet som mötte mig idag när jag kom hem svårslaget. Vilken glädje, vilken lycka! C visste inte vilket ben hon skulle stå på utan stod och hoppade i gåstolen.

Det är vid sådana tillfällen man blir extra tacksam över vad livet gett en.

Veckans värsta och bästa

Satte kaffet i halsen i morse när jag hörde Eva Sternbergs stenåldersresonemang om att kvinnor inte ska göra karriär och män ska inte ha något att göra med sina barn. 

Nog om hennes resonemang, orkar inte ens länka till hennes debattartikel på Expressen, blir bara upprörd!

Men, som tur är finns det lite mer intelligenta människor. Här kan vi läsa en pappas syn på saken, tack för det inlägget. Gjorde mig på lite bättre humör.

Nu ska jag göra mig iordning, snart kommer Cornelias pappa hem och jag ska iväg och jobba. :-)

Ingen tröstshopping

Det tog verkligen ont att tacka nej till helgens partaj men efter dagens prövning var det nog det klokaste beslut jag tagit den här veckan.

Idag skulle jag köra min bil till verkstan, den har lyst "check injection" ett tag och nu ville bilen inte starta. Kablade igång bilen och iväg. Efter en liten stund började lampa efter lampa att lysa. Först blev det low barrery, sen la funktion efter funktion av. Antispinn, airbags, handbroms, vanliga bromsarna och till sist servon. I sista rondellen satt jag med gråten i halsen och bad till högre makter att jag skulle överleva hela vägen fram.

Så, imorgon ska dom ringa och meddela hur illa det är, och vad det kommer att kosta. *suck* Antar att hela lönen kommer gå till verkstadsreparationer.

Det blev faktiskt inga plagg för mig vid dagens Campadre-kampanj. Satt med ett par plagg i varukorgen men hejdade mig själv. Det var absolut inga måsten, vet inte ens om dom skulle komma till användning, och trots att det var halva priset så kostade plaggen dryga tusenlappen, styck. Så nope, ingen shopping. Stängde ner och gick ut på en prommis istället.

Ikväll känns det grymt skönt att det inte blev något shoppat. Tänk om verkstan kostar massa, massa pengar och jag skulle ha impulshandlat bara för att det var billigt.

Jag kommer att ångra mig - big time!



Härliga Bina mailade mig, dom hade ett sent avhopp inför helgens Odd Molly-träff och den platsen blev lilla jag erbjuden.

Med gråt i halsen och noga övervägande beslutade jag mig för att tacka nej. Hade jag fått erbjudandet lite tidigare hade det kanske gått att fixa så att hela familjen kunde ta en helg i huvudstaden, men detta skulle innebära att jag skulle vara borta hela helgen, och sen har jag kurs måndag till onsdag så då skulle jag knappt se Cornelia på närmare en vecka!

Dessutom ska bilen in på verkstad, vilken sällan brukar bli billigt.

Men, snyft, ledsamt värre att tacka nej till att träffa alla härliga mollytjejer. Men, som Bina sa, det går fler tåg. Hoppas man får åka med då.

Ont i hjärtat

Ikväll har jag ont i hjärtat.
Stackars lilla syskonbarn som blivit allvarligt sjuk med osäker prognos. Lille vän vad jag tycker synd om dig!

Om bara en ynka vecka...

                                  
 
Jag kan inte riktigt fatta det, om en vecka, SJU dagar, så sitter jag mest troligt med ett litet pyre i famnen. När blir man egentligen förberedd på det hela? När kommer verkligheten ikapp en? Pratade med M om det tidigare idag, han säger samma sak. Att det blir nog årets chock. Samtidigt kanske det är bra att man inte är för förväntansfull, bildat sig en bild, ett drömscenario inför föräldraskapet. Risken för att det skulle kännas fel blir ju så mkt större om man förväntat sig något och det inte blir som man tänkt.

Men visst, jag måste erkänna att jag funderar och funderar, försöker förstå att jag snart kommer bli förälder, mamma. Det är stort...


Det gör ont

Läste idag att en gammal vän drabbats av en svår förlust för ett år sedan. Deras lilla barn rycktes ifrån dom, en liten liten krabat som anlände till världen på tok för tidigt och inte klarade av jordelivet.

Så sorgligt, och jag känner verkligen med denna familj. Dom försökte i år efter år, på alla möjliga sätt och vis. Till sist valde dom att ge upp och ställa sig i adoptionskö. Då blev dom gravida, men tyvärr släcktes hoppet när barnet dog.

Jag blir så ledsen när jag läser sådant. Idag, ett år senare har dom hämtat en underbar liten dotter från Taiwan. Fantastiskt i sig och jag är övertygad om att dottern får en underbar uppväxt med fantastiska föräldrar. Men ledsen, det är jag, för all den smärta dom fått gå igenom på vägen.

När jag läser om sådana tragedier inser jag hur priviligerad jag är, som blev gravid på en gång, utan att varken beräkna ägglossning, tempa eller behöva gå på utredning. Vid första tänkbara tillfälle blev jag gravid och lillpyret har stannat hos oss. Om tre veckor är det dags för lillpyret att anlända.
Jag hoppas så innerligt att allt går vägen, att pyret mår bra. Inte för att jag har en aning om hur jag ska ta hand om detta lilla pyre, men älskar henne, det gör jag redan. Helt otroligt mycket, och jag är sååå nyfiken på att se hur hon ser ut. Vår lilla dotter. Snart...

Det dåliga vinet

Så sitter man här, onsdag kväll och imorgon är det röd dag. Röd dag innebär vilodag och praktiskt nog är jag ledig från jobbet. Gubben likaså. Detta firar han genom att ta sig lite vin. Själv lyxar jag med kranvatten och några gamla godisar jag hittade i kökslådan.

En sak som är riktigt trist med att vara gravid är att inte kunna ta ett glas vin en helgkväll som denna, andas, känna lugnet och bara njuta. Jag kanske borde tacka min käre make, för han verkar vin-njuta för oss båda ikväll. För ett tag sedan öppnade han en flaska vin och satte sig vid sin dator. Nu, ett par timmar senare utspelas följande:

Han: En sak är klar, den där vinaren ska vi aldrig köpa igen. Helt odrickbart!

Jag: Nähä, vad var det som var fel?

Han: Det var nog en av dom mest äckliga jag testat, grumlig och skum smak. Det gick inte att dricka!

Jag: Okej, men vad hände med vinet då?

Han: Det drack jag upp.

Jag: Okej, men då kan det inte varit så pissigt ändå.

Han: Jo, riktigt dåligt var det, riktigt dåligt!

Maken går därefter till vinkylen, hämtar en ny vinare och återgår till sitt dataspel.

Själv fyller jag på mitt pintglas med lite nytt kranvatten, återgår till soffläge och surar över att livet inte blir mer spännande än så här just nu.


Snart tror jag det knakar om mig

Herremintid vilken växtvärk min mage haft idag. Det spänner och bränner, känns som när man ätit en alldeles för stor middag och avlsutat med ett halvt kilo lösgodis. Men riktigt så illa har dagen inte varit, än iallafall!

Imorgon ska jag till BM på "privat" samtal. Gubben får inte följa med, verkar som att de frågar om våld och sånt. Jaja, det borde ju vara snabbt avklarat iallafall. Sen bär det av mot kungliga huvudstaden. Ska bli riktigt trevligt att få checka in på hotell, lyxa med god frukost och shoppa en massa! :-)

Nu ska jag börja med middagen, idag blir det tacos, klassiker i detta hem.

Det var ju vår granne som dog ;(

Fick det bekräftat ikväll. Jag anade att något hänt vår granne när jag gick förbi hans hus igår. Någon hade tänt ett gravljus och ställt på bron till det hus han håller på att bygga. Första tanken var åh så osmakligt att använda ett gravljus som belysning på trappen, men sen började jag se ett sammanhang mellan den 25-årige killen som dött i Olofsfors på en fest och gravljuset på grannens bro. Det hela blev plötsligt olustigt. Kunde det vara han?

Jag såg honom senast i veckan, utbrast "åh nu sätter han ju upp köket", huset var verkligen på g att bli klart! Ikväll kom beskedet, det är vår granne som dött i samband med helgens festligheter. 25 år gammal, en trevlig kille som verkligen kämpade för att få sitt eget hus färdigställt. Nu blev det inte så. Livet blir sällan som man tänkt sig

Dags för båtutflykt

Solen skiner och det är en helt gudomlig höstdag. Nu ska vi bylsa på oss massa kläder och bege oss till Ica Maxi med båten, kenske en av de sista båtutflykterna denna säsong. Ska se om jag  lyckas föra över bild till bloggen i eftermiddag.

Nä, nu räcker det Pirate Bay - jag accepterar inte mördade barn på nätet

Sitter ock kikar på kvällens nyheter. Hittar en liten notis om att Arbogamordens pappa förgäves bett Piratebay om att dom ska ta bort bilderna på deras sargade, obducerade barn. Barn som fick sätta livet till på grund av en psykisk sjuk kvinnas (ja, jag är övertygad om att hon lider av en aps) gärningar, oskyldiga barn och en familj som verkligen inte förtjänat det öde de mött. Och vad säger pirate bay?
Nope, dom tar inget ansvar för vad som läggs ut. Tacka f-n för det, då skulle ni behöva stänga ner totalt, men nån jävla rim och reson måste väl ändå finnas?! Eller gottar ni er i att ni nått besöksrekord med anledning av att sargade barns uppsprättade kroppar fotograferats och lagts upp på er site? Är det så, så hoppas jag att de nästa kroppar jag möts av är era, för nån jävla rättvisa måste väl ändå finnas!

Ursäkta min vrede, normalt sätt är jag relativt hudhårdad, men detta tog priset!

Äntligen fredag!

Den här veckan har verkligen varit lång. Varför vet jag egentligen inte. Kanske är det för att det är grått och trist ute, hösten nalkas och lågtrycken  kommer in över landet på rad. Eller så är det bara jag som är trött och grinig. Det ska bli grymt skönt att ha sovmorgon imorgon! Jag tänker sova lääänge.... Imorgon ska vi på middag hos lillebror, ska bli trevligt. Måste åka förbi djuraffären och köpa en leksak till deras hund Nicke, han är bara så fin! Han behöver en pipleksak så han kan väsnas lite på söndag morgon. :-D

Näe, dags att börja packa ihop här på jobbet och bege sig mot lite ledighet. Ikväll blir det grillat (eller kanske stekt med tanke på vädret) och klyftpotatis.

Jag har käkat mina liposinol ett dygn nu och jag tror jag inbillar mig men jag är väldigt mätt och har inget sug efter mat alls. Men, det kan vara inbillan! Jag återkommer med rapport!

Barn kanske? Eller inte!

Det finns en del här i livet som är väldigt ångestladdad för oss. En ond liten tanke som mal och mal, men varken hittar ut eller in. Barnfrågan har varit på tapeten länge nu. De flesta dagar känner jag att "näe, det är varken något måste eller nån brådska" men sen vissa dagar får jag halvpanik och tycker att nu får vi ta och bestämma oss. Jag är 30 och gubben 38. Jag vill då inte stå som pensionär på examen och tänka "varför är inte jag den där blonda fräscha mamman med platt mage och snygga designkläder här till höger"? Nope, det funkar inte!

Så nu är det dags att bestämma oss, sa till gubben i helgen att antingen blir det en unge inom kort eller så lägger vi ner funderingarna helt och hållet för evigt! That´s it!

Vilken smärta

Nu förstår jag och kommer ihåg varför jag aldrig använt mig av högklackade skor:

1. Skorna är extremt knepiga att ta sig i, ett skohorn är ett måste.
2. Skon klämmer både här och där. Om man missat att klippa en tånagel kommer man garanterat bli påmind om det resten av dagen.
3. Smärtan! Satan i gatan, redan efter lunch var jag tvungen att sparka av mig mina nya pjucks och hoppa i ett par sandaler. Jag hade då drabbats av domningar och fruktansvärd smärta i mitten av fotsulan.
4. Skitnödiggången. Ja, jag kanske är lite väl slapp, bekväm och obrydd till vardags... Men det här trippandet som kommer med automatik med höga klackar... So not me!
5. En deci från två meter. Japp, så lång blir jag i mina nya pjucks, såg över kyldiskarna på Maxi dag, iallafall de få stunder då jag fixade att sträcka på mig och inte vika mig över kundvagnen på grund av smärta....
6. Alla männskor som kikar. Hallå! Tycker ni att skorna är snygga eller bara tittar ni och väntar på att lutande tornet i Pisa ska falla till marken?

Underbart att ha kommit hem utan brutna ben, sparkat av mig skorna och dragit på mig farmors stickade tjocksockar! Tack farmor Elin, puss!

30-årskrisen här - nu ska jag lära mig gå i high-heels

Japp, då var det dags, nu kommer 30-årskrisen anstormande. Insåg igår att hösten är här och mina tunna ballerinas från Vagabond är på tok för kalla.

Tog en runda i skobutikerna här i stan, normalt brukar jag köpa nån bekväm, diskret promenadsko av nåt slag när hösten hägrar. Men inte i år, näe minsann, nu ska tanten bli snygg!



Så ser du nån 30-åring vinglande mitt på eftermiddagen i centrala Umeå så är det mest troligt jag som gör ett allvarligt försök i mina nya pjucks! Billiga var dom inte heller, 1100 fick jag punga ut med så nu MÅSTE jag ju använda dom!

Drömmer...

Ibland har jag möjlighet att sluta i vettig tid på jobbet. Idag var en sådan tid. Fick sovmorgon och arbetade aktivt mellan 12-17. Därefter hem, världens underbaraste make åkte tillbaka till mitt jobb och hämtade mitt mobila bredband medan jag förberedde middagen.
Sen kände jag något som det var länge sen jag upplevt, jag har energi över! Vek tvätt, tog undan disken, gick ut och tog en powerwalk på närmare en timme. Det är så här man skulle få leva!

Hoppas gubben kan få ett tokbra jobb så han kan försörja mig om mina dyra vanor, hade varit underbart att jobba halvtid!

Dörren låst för vem vet...

Vi bor lite avskiljt till, om än vi bara har 8 km till stan. Vaknade med grymma mardrömmar i morse, kan bero på den giftmördare som då gick fri ute, med anknytning till stan där jag bor.
Jag arbetar inom rättspsykiatrin och brukar normalt inte bli skärrad eller rädd, man har ju stött på en hel del typer i sina dagar... Men när rikslarm går ut och de från Säters håll säger att han i princip är "obehandlingsbar och extremt farlig", då blir till och med jag rädd. Så, i morse, efter att gubben åkt, gick jag upp och låste dörren. Läste nu att han gripits, skönt!

Jag följer dig och gottar mig

Satt vid datorn så här en söndagskväll och filosoferade runt bloggarnas mervärde. Jag är en människa som är extremt nyfiken av mig, kan knappt hålla fingrarna i styr när jag besöker en bekants toalett och gottar mig åt skvallertidningarnas rubriker. Detta gör att bloggar för mig är som ett berusningsmedel. Jag gottar mig i människors innersta tankar, jobb-bekymmer, klädinköp, inredningsdetaljer, matvanor...

Genom att checka av en handfull bloggar dagligen känner jag att jag har god koll på vad nära och kära tänker och gör just nu. Som att umgås och träffas, bara det att jag kan stanna i soffan med mjukbrallorna på och inspektera vad mina vänner äter till middag, shoppat på tradera och tycker om sina chefer. Underbart! Eller kanske sjukligt? Finns det nån diagnos för tvångsmässigt bloggläsande eller är det dags att "outa" anamnesen?

Odd Molly får stanna på hyllan

Näe, hur mkt jag än försöker så kan jag inte förmå mig till att gilla Odd Mollys design.  Jag är egentligen en riktig sucker för märkesgrejer och har absolut inga problem med att lägga pengar på designdetaljer.
 
Men Odd Molly, nej det funkar inte! Titta här:


När är det tänkt man ska använda dessa egentligen? Jag måste nog vara väldigt korkad och inte förstå mig på mode över huvud taget... Nån som kan förklara för mig?

Tidigare inlägg
RSS 2.0