Jag blir bara så trött...

Kära svärmor har bara oss, det är vad som finns kvar i hennes magra umgängeskrets. Förrutom hennes gamla arbetskollegor som hon ringer någon gång emellanåt. Dessutom går hon mot 70, så hon blir ju inte yngre direkt.

Därför tänkte jag och maken att vi kunde ta med henne på en semesterresa i sommar. Vi har funderat över hur vi ska få med oss hundar, unge, vagn och packning men kommit till en lösning. En tur till Norge samt fjällen inplanerades. Vi frågade svärmor och hon blev väldigt glatt överraskad och ville hemskt gärna följa med på en liten rutt.

Nu är det tvärstopp... Hon är inte längre intresserad av att åka med. Skyller på värk i benen, sover dåligt och gud vet allt. Samtidigt vältrar hon sig i alla sina besvär, beklagar sig högt och tydligt över sina artrosfötter men när jag säger åt henne att begära remiss till Reumatologen för att få lite hjälp så säger hon att hon minsann inte tänker ringa vårdcentralen då hon ändå ska kallas om några månader.

Jag borde egentligen inte bry mig men jag blir bara så förbannad. Här ställer vi upp, engagerar oss och försöker verkligen ställa upp för att hennes sista tid ska vara lite meningsfull iallafall. Och vad händer? Istället för att tacka och ta emot så väljer hon att tacka nej till det lilla som skulle kunna lysa upp hennes tillvaro.

Likaså med hennes kollegor. Dom befinner sig i Skåne men tyckte att dom kunde resa halva vägen var och mötas i Stockholm. Även detta backar nu svärmor på. Vi har till och med erbjudit oss att följa med ner till Stockholm. Men nej.

Jag är väldigt rädd för att svärmor kommer bli väldigt jobbig kommande år. Det är bara jämmer och elände. Maken har berättat att hennes mamma var precis likadan. Så vi får väl se.

Ikväll är jag bara less, man ska aldrig vara snäll!