Jag fick tag på min Bo hos Nantucket. Dock är dom nog helt slut nu, jag hade tur och hann norpa en innan bloggsvängen var igång! :-)
Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få stanna eller flytta vidare, återkommer!

Ikväll har jag ont i hjärtat.
Stackars lilla syskonbarn som blivit allvarligt sjuk med osäker prognos. Lille vän vad jag tycker synd om dig!

Himla tur jag var vaken vid snittet, för vad hon fått från mig vet jag då inte.

Älskade lilla pyre!

Här kommer en till bild på strumporna. Fotade med mina bleka torra ben så syns strukturen på strumporna lite bättre.

Hittade även ett par strumpor idag. Tänkte att dom kanske kan passa till min Fonda Dress. Har sökt och sökt efter produktbild men det verkar vara hopplöst så kameran fick komma fram. Inte alls lika fina som Odd Mollys egna, men för 59:- kändes det väldigt överkomligt. Märke Topeco.

Det är jag inte igång med ännu tydligen... :-)

Jag hade egentligen en plan. Tänkte göra mig av med min check me andress samt velvet goolagong och på så sätt finansiera en lovely knit. Har haft plaggen framhängda och i morse tog jag tjuren vid hornen, bar ner plaggen och startade datorn för att lägga in dom på Tradera.

Då raserades hela min plan. Min käre make frågade vad jag gjorde med en massa klänningar i vardagsrummet klockan fem på morgonen. Förklarade att jag tänkte sälja dom vidare för att finansiera lite ha-begär.
" Men den rutiga tycker jag är riktigt fin" sa han och gick iväg för att ordna sig frukost.

Jaha... Som om det inte var ångestladdat nog tidigare, nu kunde jag helt enkelt inte göra mig av med denna klänning. Bar upp den i garderoben igen, men drömmen om en Lovely knit fanns kvar.

Så, man lever bara en gång. Idag är en lovely knit i grey inhandlad. Och check me får stanna kvar hos mig.

Nu ska jag ta och fundera ut hur jag förklarar detta inköp för maken. Himla tur vi har delad ekonomi!

Men vad hände egentligen? Jag som precis beslutat mig för att försöka stävja mig i shoppingen och hålla i slantarna. Det gick ju inte så länge, plötsligt uppenbarade sig Bo, och jag fick vittring, ringde och vips var 1450 dragna från mitt kort.

Jaja, hur mysig kommer inte denna att vara kalla försommarkvällar? Ska bara hitta ett par tjocka strumpor att ha till.

Nu - färdigshoppat. Punkt!

Visst är det lite märkligt. När pengar saknas finns så mycket som man måste ha.

Just nu är shoppingbegäret större än någonsin. Jag har aldrig varit med om något liknande! För det första har Odd Molly kommit med sååå mycket vårfint och dessa plagg är verkligen inte billiga. Försöker besluta mig för vilka plagg som kommer bli mest användbara och utesluta "finplaggen". Men det är verkligen inte lätt! Har iallafall beslutat mig för att avyttra några plagg ur garderoben för att finansiera lite nyinköp.

Sen när man bara går omkring hemma så upptäcker man också saker som borde införskaffas till hemmet, saker till Cornelia och så vidare... Mycket pengar krävs och med föräldrapenning så går inte ekvationen ihop riktigt.

Det som känns tuffast är att inte ha samma möjlighet att köpa saker som tidigare. Det är lite skillnad när det kommer tio tusen mindre på kontot i månaden! Men jag ska verkligen inte klaga, jag får vara hemma med ersättning, lära känna Cornelia och ge henne en bra start på livet.

Så, kanske borde jag lägga mina shoppinglistor åt sidan för en stund. Bara acceptera att det inte blir några stora inköp på ett tag och istället lägga fokus på annat detta år. Men svårt är det!

Då har vi varit på lillebrors dop. En "nätt" tillställning med sisådär femtio gäster, sångerska, pianist, mat och kaffe. *pust*

En annan blev ju stressad bara av att delta i spektaklet.

En sak är klar, så vill vi absolut inte ha det! Diskuterade det hela i bilen på väg hem. Då ingen av oss är religiös så känns det fel både för oss att gå till kyrkan men framförallt så borde ju C själv få besluta om hon vill tillhöra församlingen eller inte.

Så just nu lutar det mot en namngivningsceremoni, med de allra närmaste. Funderar om det är möjligt att bege sig till Skeppsviks herrgård eller liknande och bara kunna sätta sig till bords. Hade varit himla smidigt!

Ska fundera vidare på hur vi kan lösa detta, men vi måste väl ta itu med detta snarast.

Jag blir bara så trött...

Kära svärmor har bara oss, det är vad som finns kvar i hennes magra umgängeskrets. Förrutom hennes gamla arbetskollegor som hon ringer någon gång emellanåt. Dessutom går hon mot 70, så hon blir ju inte yngre direkt.

Därför tänkte jag och maken att vi kunde ta med henne på en semesterresa i sommar. Vi har funderat över hur vi ska få med oss hundar, unge, vagn och packning men kommit till en lösning. En tur till Norge samt fjällen inplanerades. Vi frågade svärmor och hon blev väldigt glatt överraskad och ville hemskt gärna följa med på en liten rutt.

Nu är det tvärstopp... Hon är inte längre intresserad av att åka med. Skyller på värk i benen, sover dåligt och gud vet allt. Samtidigt vältrar hon sig i alla sina besvär, beklagar sig högt och tydligt över sina artrosfötter men när jag säger åt henne att begära remiss till Reumatologen för att få lite hjälp så säger hon att hon minsann inte tänker ringa vårdcentralen då hon ändå ska kallas om några månader.

Jag borde egentligen inte bry mig men jag blir bara så förbannad. Här ställer vi upp, engagerar oss och försöker verkligen ställa upp för att hennes sista tid ska vara lite meningsfull iallafall. Och vad händer? Istället för att tacka och ta emot så väljer hon att tacka nej till det lilla som skulle kunna lysa upp hennes tillvaro.

Likaså med hennes kollegor. Dom befinner sig i Skåne men tyckte att dom kunde resa halva vägen var och mötas i Stockholm. Även detta backar nu svärmor på. Vi har till och med erbjudit oss att följa med ner till Stockholm. Men nej.

Jag är väldigt rädd för att svärmor kommer bli väldigt jobbig kommande år. Det är bara jämmer och elände. Maken har berättat att hennes mamma var precis likadan. Så vi får väl se.

Ikväll är jag bara less, man ska aldrig vara snäll!

Så, då var alla hjärtansdag snart över. Skönt, ffa då vi inte firar detta på något sätt. Visst, vi hade kanske kunnat lyxa till det och laga en god middag, delat en flaska vin eller gjort något annat för att främja världsekonomin.

Istället begav vi oss till svärmor för söndagsmiddag. Svärmor är ingen kock, så det är lite med klump i halsen man stiger in i hallen och försöker bilda sig en uppfattning om vad som komma skall.
Idag var det fisk. Väldigt svampig fisk. Svärmor hade köpt hajmal som hon lagt i hollandaise-sås. Men tydligen hade hon missat att halvfabrikatsåsen ändrat på smaksättningen och när hon smakade av upptäckte hon att det var citron i såsen. Varför nu detta inte var ok vet jag inte men då beslutade hon sig för att koka buljong på räkskal som hon spädde såsen med. Kontentan: Svampig, lite okokt fisk som simmade omkring i utspädd hollandaise med dåligt skalade räkor.

Katastrofalt jävligt helt enkelt. Och som grädde på moset ville inte Cornelia sitta på golvet så hela middagen blev ännu mer misslyckad. M vägrade äta upp, han tyckte det var så överjävligt äckligt att han gav sin portion till hunden. Själv kämpade jag ner en fiskbit.

Svärmor har nu lovat oss samtliga att hon aldrig ska bjuda på middag igen. Vi får väl se hur länge det håller...

På vägen hem slank jag in på Ica, shoppade en fryst pizza som vi delade på.

Så, den där kärleksfulla middagen får nog vänta, den inföll då verkligen inte idag!

Då var man laddad och förberedd! Min OS-outfit har anlänt. En velour jacka och pants i Military, från Odd Molly. Grymt sköna! Perfekt i soffan, för motionera tänker jag då inte göra! Så nu väntar jag bara på att bli nerspydd...

Besökte Öppna förskolan idag igen. Jag har inte riktigt förlikat mig med att besöka ÖF ännu. Känner mig inte helt bekväm med att vistas i stor grupp med okända människor, massa bebisar med allt vad det innebär. Samtidigt ser jag hur otroligt spännande detta är för Cornelia, och bara på grund av hennes stora nyfikna ögon så måste jag ju dit! :-)

Men lite ledsen blir jag ändå. Fick en lite snäsig kommentar av en tjej där, som jag inte träffat innan. Eller snäsig kanske den inte var, men jag kanske tolkade det hela fel.

Cornelia hade dagen till ära på sig en Kik Kid suit. Själv hade jag min Fonda dress från Odd Molly. Så, inget märkvärdigt men ändå ganska snygga kläder.

Tjejen som satte sig intill mig kommenterade att C hade en häftig dress på sig. Jag tackade och berättade att jag tycker det är himla smidigt med just overaller, ffa då C är ett kräkbarn och det går lite kläder på en dag.
"Men det där är väl märkeskläder?" Fick jag som svar.
"Eh, jo, det är ett danskt märke" blev mitt svar.
"Jaha..."
Ser hur tjejen funderar lite, och sen kommer smällen.
"Men du, visst är det en Odd Molly du har på dig?"
Lite glad över att hon uppmärksammat att jag har en OM svarar jag självklart att det är det och att jag gillar OM väldigt mycket.
Då verkar vår dialog vara över, tjejen i fråga tittar på sitt barn och berättar för barnet att "ja du ___, såna fina märken har inte vår familj råd med, men vem bryr sig om märken, det är ju insidan som räknas, inte vilka märken man har på sig". Sen reser hon sig upp och går.

Så där sitter jag, kikar på Cornelia, min OM-tunika, hennes Kik Kidsuit och känner mig bara så jäkla trött på allt. Jag skiter väl fullständigt i om någon köper sina kläder på HM, Myrorna, Tradera elller Tiger!

Jag älskar mina Odd Molly-kläder och har valt att satsa lite pengar på min garderob. Men i slutändan tror jag det är en investering. De kläder jag valt att sälja vidare har jag sällan gått back på. De flesta kläder jag sålt vidare har jag faktiskt till och med tjänat pengar på. Vem tjänar pengar på sina kläder dom köpt på HM? Dessutom använder jag mina kläder säsong efter säsong, så i slutändan tror jag att jag har ett väldigt billigt klädkonto.
Och jag handlar på Tradera, Blocket och rea, både till mig och Cornelia. Så varför kan inte människor bara vara positiva, ge komplimanger och vara öppensinnade?

Sådana här tillfällen gör mig faktiskt ledsen!

Gud så jäkla dum jag är ibland. Att jag tvunget ska vara så jäkla kontrollberoende att jag läser på om ditten och datten. Tänk om man bara fick vara lite blåst och obrydd emellanåt.

Den senaste veckan har Cornelia varit förkyld. Inte skoj alls och jag vet inte hur många gånger jag vaknat varje natt och behövt kolla så hon fortfarande andas.

Som grädde på moset fick jag i natt för mig att hon kanske skulle drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Vet inte var jag fick det ifrån, kanske drömde jag något.
I vart fall så satte det verkligen igång hjärnkontoret och tankarna på detta har malt på hela dagen. Så ikväll tänkte jag att jag skulle vara smart och läsa på lite. För med mer vetskap brukar oron stillas, eller hur? Dessutom tänkte jag att faran nu borde vara över då Cornelia är över tre månader gammal.

Men, nej - plötslig spädbarnsdöd är tydligen vanligast mellan tre och fyra månaders ålder. Tack för den, nu kommer jag väl inte sova alls de kommande tre veckorna...

Min mamma var förbi oss idag. Eller oss, det var ju Cornelia hon egentligen ville träffa. :-) Men gullig är hon som åker 9 mil enkel väg för att få träffa sitt barnbarn.

Hon satt här och samtalade lite med Cornelia. Dom verkade ha en väldigt givande dialog, Cornelia log och skrattade samt pratade som aldrig förr. Plötsligt såg jag hur min mammas glädje förbyttes till en enorm sorg.

"Nu skulle Pelle ha fått sett dig, han hade varit så stolt".
Sen grät mamma, och själv fick jag hålla hårt i kaffekoppen för att orka med situationen.

Herregud vad jag saknar min pappa, det finns inget jag önskar så mycket som att han skulle ha fått vara i livet  och fått träffa vår solstråle.
Tyvärr lämnade han oss alldeles för tidigt, 52 år gammal, en hjärnblödning orsakad på grund av stress gjorde hans tid på jorden på tok för kort. Pappa var min största idol och jag hade så gärna velat visa honom det bästa jag någonsin gjort. Det gör verkligen ont i hjärtat att veta att han inte ens fick veta att han en dag skulle bli morfar. Min pappa, min absoluta bäste vän.

Gud vad jag saknar dig just ikväll