Hade svårt att gå och lägga mig igår, tog fram bilderna från Ultraljudet gång på gång och kikade. Det är verkligen så overkligt. Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig, men helt plötsligt blev det bara så verkligt! Det växer ett litet liv därinne, med både armar och ben, full fart var det!

Helt plötsligt känns illamåendet och foglossningarna lite mer okej och naturliga. Fick stanna med bilen så sent som igår och slänga mig ut i diket, mådde fruktansvärt illa trots åksjuketabletter. Det är helt otroligt så åksjuk jag blivit nu när jag är gravid, jag som aldrig någonsin känt av något sådant tidigare. Fogarna är också extremt smärtsamma, har varit sängliggande vissa dagar då det varit som jobbigast, lite märkligt då jag ändå har ett brett bäcken, trodde det hela skulle vara lindrigare då.

Nåja, det ska väl vända snart!

Maken var väldigt imponerad över ultraljudet, han trodde inte man skulle kunna se så tydligt, inte heller att fostret skulle vara så utvecklat som det faktiskt var. Han var ganska upprymd efter besöket och jag tror poletten ramlade ner, japp, han ska bli pappa! Fast det är klart, på något konstigt sätt är det M som varit den som talat mest om barnet som komma skall och visat sin glädje över det kommande tillskottet, det kunde jag inte tro!

Har precis beställt några foton till framkallning, tänkte ta med till mamma när vi ska berätta, hon vet inget ännu. Har faktiskt inte träffat henne "live" sedan i februari. Till helgen ska vi ses, och då tänker vi berätta. Skönt att berätta nu när den mest riskfyllda tiden gått.