Har varit på kurs i två dagar, plus temadag. Så egentligen har jag varit borta från C i tre dagar. Det är nu känslorna verkligen visar sig. Jag vill så gärna vara tillsammans med henne, hela tiden! Jag vill ju inte missa något, för tänk om något helt fantastiskt skulle hända när jag inte var där. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt att hennes pappa är tillsammans med henne så mycket som han är. Det gör mig glad och jag ser vilken otroligt nära och bra kontakt de fått.

Men, trots allt, så är leendet som mötte mig idag när jag kom hem svårslaget. Vilken glädje, vilken lycka! C visste inte vilket ben hon skulle stå på utan stod och hoppade i gåstolen.

Det är vid sådana tillfällen man blir extra tacksam över vad livet gett en.