Idag var jag till spec-mv för ett läkarbesök. Anledningen var en bedömning av min svanskotefraktur som jag fick för några år sedan och hur detta kan påverka en förlossning.

Enligt läkaren som för övrigt var fantastisk, kunde hon inte se något direkt hinder för en vaginal förlossning då hon inte tyckte svanskotan var i ivägen i kanalen men hon tog min oro på största allvar. Nu ska jag vidare till en ortoped för att kolla upp om det är direkt olämpligt att föda vaginatl. Sen får JAG bestämma. Japp, som läkaren sa,

"nu börjar vi med att utreda detta, kontrollera om det är direkt olämpligt för dig att föda vaginalt. Därefter vill jag att du funderar över vad DU vill, jag kommer inte att tvinga dig till något du inte vill. Vill du ha ett kejsarsnitt så bestämmer vi ditt datum efter utlåtandet från ortopeden och du fått tid att tänka efter hur du vill göra, oavsett om deras bedömning säger att du kan förlösa vaginalt utan problem".

Sen diskuterade vi de risker som finns vid kejsarsnitt, och de komplikationer som kan uppstå. Jag är medveten om detta, och känner mig väl påläst. Men redan nu känner jag att en stor sten lättat från mitt hjärta. Jag vill verkligen inte föda vaginalt, mår illa bara vid tanken på det och får rysningar. Tänk om svanskotan skulle gå av igen, tänk om jag inte fixar att krysta när smärtan ökar. Jag kanske får panik och inte kan hantera det alls!
 Märkligt att jag reagerar så starkt på något jag inte ens utsatt mig själv för. Men så är det. Förlossningen har inte känts som ett roligt kapitel utan mer som en ångestladdad klump i bröstet.

Så detta besked var enormt, fantastiskt skönt att få! Går inte med ord att beskriva hur skönt det känns att bli tagen på allvar, bekräftad och få valmöjligheten! Efter allt jag läst om förlossningsrädda som tvingats till vaginal förlossning.

Så ikväll firar jag med skumpa, om än alkoholfri, men lite festligt är det iallafall!