Åter hemma efter en trevlig middag hos vänner som för fyra veckor sedan blev föräldrar. Axel, heter underverket, och jag tycker det är lite taskigt faktiskt. I ett halvår vande vi oss med namnet Karl eller rättare sagt Kalle men sista veckorna blev det ändring i planerna och Axel var plötsligt gossebarnets rätta namn.

Vi har inte riktigt kommit in i detta tankemönster utan bestämde oss för att om dom ska hålla på och variera sig så kör vi all in one, därav har vi talat om och med Karl-Axel ikväll.

En sak är säker, Karl-Axel är en grinig unge, säkert lika grinig och kinkig som alla andra ungar i hans ålder är. Men han är faktiskt söt. Riktigt söt! Men, helt ärligt, jag vet faktiskt inte om det är värt det! Jag vet inte om jag vill ha barn här i livet och nu börjar det vara dags att bestämma sig. Hur söt än lillkillen var så känner jag ingen kärlek eller önskan om egna barn. Kanske vi kan låna lillkillen och bara ha den trevliga biten?